Blogg D - Elements of journalism

　
　
Hur journalistik och medier har förändrats genom åren är varken konstigt eller oförutsägbart. Journalistens roll har förändrats och formats av både konsumenter och medier. Punkterna som presenteras är vad journalistiken bör följa för att vara värd att kallas just journalistik, men de kan tolkas olika. Första punkten handlar om journalisten roll att förmedla sanningen. Men sanningen skiljer sig beroende på vem du frågar. Vad som är sanning för mig kan vara falskt enligt någon annan. Detta diskuteras i The elements of journalisms andra kapitel, där objektivitet ifrågasätts när det gäller sanningen. Går det att vara objektiv när sanningen ska fram?

När objektiviteten försvinner, eller när det blir uppenbart att det inte är objektivt, tror jag inte att människors syn på journalistiken brister utan att kravet formas. Vi är beredda på att journalister är fulla med åsikter som de gärna delar med sig av. Kanske är det därför vi inte ställer högre krav på eller ifrågasätter objektivitet.
En nyhet är inte intressant under en längre period, när konsumenten blir informerade om händelsen upprepade gånger. Detta fenomen tas upp i kapitel åtta och kallas “being on the nose”. Detta tycker jag var extra intressant, eftersom det hänger ihop med objektiviteten. Visst har vi hört samma nyhet flera gånger, men med nya vinklar och sätt att framställa nyheten på? Kan man förmedla en nyhet upprepade gånger och samtidigt vara objektiv under samtliga?

Idag vill vi inte bara ha objektiva nyheter, jag tror att det är därför de sociala medierna har blivit så stora. Vi läser inte en blogg med förväntan på objektivitet. Vi vet också att kvällstidningarna egentligen inte är så objektiva som vi vill tro. Innerst inne vet vi också att Aftonbladet har en socialdemokratisk vinkel, liksom många andra tidningar har sin. Är det då helt objektivt, och är det då alltid sanningen som lyfts fram? Eller är det sanningen enligt Aftonbladet och dess ideologiska vinklingar?

Integriteten är svår att behålla då medierna tar del av detta. I boken nämns hur journalistiken förmedlar svåra ämnen, till exempel om svårt sjuka barn. Dessa historier om något är att lämna ut sin integritet. Däremot tas detta emot på ett annat sätt än om en känd person blottar sitt kärleksliv. Integriteten ställs alltså fram på olika sätt av journalistiken. Att vara objektiv oberoende på utlämningsnivån av privatlivet är svårt. Någonstans har journalisten redan bestämt hur nyheten ska tas och hur läsaren ska reagera.

Överlag känns det som att Kovach och Rosenstiels bok är självklar angående journalistens roll och ansvar. Detta skiljer sig däremot mycket från verkligheten, och vad människor verkar förvänta sig av journalister. Den traditionelle journalisten kommer alltid enligt mig följa punkterna som nämns på första sidan. Och då menar jag min tolkning av dessa, vilket kan vara helt emot någon annans tolkning. Det är detta som gör journalistens roll idag mycket otydlig.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Reportaget Häxornas försvarare av Jan Guillou berättar om jakten på häxor. Under 1600-talet uppstod ett rykte om att en ung flicka kunde gå på vatten, och att hon även hade förbund med Djävulen. Detta startade en stor hysteri kring vem och vilka som brukade åka till Blåkulla. Det endas som krävdes var vilda fantasier från barn angående vilka som var häxor. Detta resulterade i en omfattande häxjakt och mängder av kvinnor dömdes till döden. Guillou tar även upp dagens incest och sexuella övergrepp, som i vissa fall grundats på lika mycket fakta som häxjakten.
   Guillou berättar både på historievis och fakta. Reportaget har mängder av källor. Att vara kritisk till alla dessa källor är svårt, då de är väldigt omfattande. I övrigt är språket både berättande och ren fakta som kunde varit taget ur historieboken i skolan. Detta gör att det är svårt att bestämma hurvida boken går över gränsen mot fiktion eller inte.

Det är svårt att säga var gränsen går mellan journalistik och fiktion. Det är upp till journalisten att sätta gränsen för hur mycket som får vara påhittat. Däremot så måste det gå en gräns mellan journalistiskt reportage och en litterär text. Denna gräns är svår att sätta. Jag anser att en del av journalistens uppgifter är att hålla sig till sanningen för att bevara pålitligheten i yrket. Sanningen ska fram och om denna späds på för mycket förstör det mer än vad det gynnar – om det upptäcks vill säga.

Är reportaget skrivet av en journalist tror jag att läsaren förväntar sig att historien ska vara sann. Är det en roman vi läser vet vi att det inte behöver vara sant. Ett reportage bör därför inte kallas detta om det inte finns en stor sanning i det vi läser. Vi kanske inte kan utgå från att Jan Guillous Häxornas försvarare är hundraprocentigt sann. Jag tror inte att dessa 350 sidor kan vara ren fakta. Källorna är väldigt omfattande, och att förmedla iakttagelser och rykten från 1600-talet helt felfritt känns orimligt. Men hur skulle boken tolkas om Guillou började reportaget med att berätta att inte allt är sanning? Får det ens räknas som ett reportage då? Jag tror att människor fascineras på ett helt annat sätt när vi tror att det vi läser är sanning. Men när fiktionen tar över bör texten inte kallas reportage.

Självklart får man skriva utifrån ett underlag, men bör också vara öppen med detta. Boken Gömda av Liza Marklund marknadsfördes som en sann historia men visade sig senare vara falsk. Detta leder till sämre tilltro för journalister.

Jag skulle säga att Guillous bok är litterär journalistik, inte journalistisk litteratur. I Guillous fall tycker jag att litteraturen har kommit före det journalistiska. Visst skriver han det delvis journalistiskt, men frågan är om det inte hade blivit bättre om han kallade boken för roman och var fri att skriva mer litterärt och målande. Då skulle han även bli fri från frågor och misstankar kring hans texters trovärdighet.

Det är inte samma krav i tidningen som när en journalist skriver ett reportage i bokform. Ingen tidning hade velat att journalisten skrev ett reportage till största delen påhittat. Kanske för att det vi läser i tidningen förväntas vara helt sant. Läser du en bok vet du att den kan vara påhittad. Men borde inte ett tidningsreportage och ett reportage i bokform gå under samma värderingar och regler?

B: Etik i medierna

Var går gränsen för hur mycket information medierna får publicera?

Pressforskaren Stig Hadenius anser att medierna bör bli mindre strikta med namnpublicering (SvD 15/4 -08). Han menar att publicering av misstänka brottslingars namn skulle leda till färre brott och skydd för allmänheten. Till exempel kanske Englas mördare Anders Eklund hindrats om hans namn publicerades för allmänheten vid hans tidigare brott.
   Det är svårt att säga om en tidigare publicering av Anders Eklunds namn hade gjort någon skillnad. Kanske om Englas föräldrar blivit informerade att det fanns en mördare i deras område, och då inte släppt iväg Engla utan uppsyn.
   Ett exempel där Hadenius toeri fungerade är när tidningarna NWT och VF publicerade bilden på kvinnofridstöraren, som nämns i kursbloggen. Här hade antagligen inte mannen blivit gripen om inte bilden publicerades. Ett annat exempel är TV-programmet Efterlyst, som också publicerar bilder på misstänkta brottslingar innan de varken blivit gripna eller dömda.

Att publicera brottslingars namn skulle kanske skydda allmänheten, men kan också ge negativa effekter. I maj 2008 gjorde polisen i Värmland ett tillslag mot ett antal adresser och grep personer misstänkta för barnpornografibrott (SvD 15/5 -08). Bland de gripna fanns en man som efter ett tag visade sig vara oskyldig, Rikskriminalen hade fått fel ip-nummer. Om mannens identitet publicerats innan han oskyldigförklarades kan man konstatera att han och hans familj hade fått ett helvete, då barnpornografibrott är otroligt skambelagt och allvarligt.

Samtidigt är det inte svårt at ta reda på brottslingars namn redan innan de är dömda. Det finns mängder av sidor och forum på internet som publicerar namn på brottslingar och misstänka, bland annat hemsidan politisktinkorrekt.info. Där kan man hitta namn på den misstänkta tillsammans med personnummer och i vissa fall även bilder. Ett exempel är ett fall där en man misshandlade sin hund till döds i mars i år. Inga uppgifter om mannen, förutom ålder och att han bor i Mellansverige, publicerades när fallet togs upp i Expressen (29/9 -11). Politisktinkorrekt publicerade däremot både namn och personnummer på hemsidan. Det är alltså inte svårt att ta reda på namn och övriga uppgifter om den misstänkta.

Att framhäva etniskt ursprung, religiös åskådning och liknande bör anses vara relevant om fallet är baserat på detta. Exempel är vid hatbrott eller liknande. Annars håller jag med Spelreglerna (Pressens Samarbetsnämnd, punkt 10) att sådan information inte bör publiceras. Det leder bara till sammanlänkningar som inte är relevanta och felaktiga fördomar.
   Spelreglerna menar också att publicering av namn bör undvikas om inte uppenbart allmänintresse finns (punkt 15). Jag tror att det alltid är intressant för allmänheten att veta namnet på den som är misstänkt vid ett brott. Men att publicera ett namn är även att publicera alla de människor som kan knytas till namnet, så som familj och vänner. Dessa kommer att påverkas negativt för något de inte kan rå för. Alternativt finns det människor som tar lagen i egna händer, vilket i sin tur blir följden av mediernas publicering av namn och något jag inte tror att medierna vill uppmuntra eller vara en del av.

Nyhetsvärdering

Jag har valt att jämföra två nyheter i dagstidningen Göteborgs-Posten. Båda publicerades i tidningen onsdagen den 14e september.

Nyhet 1, rubrik: Ny typ av gäng i Backa

Backa är en omtalad förort till Göteborg, där det sedan en tid tillbaka skett bilbränder, stenkastning på bussar och misshandel. Det är därför ingen nyhet för Göteborgs-Postens läsare att det är oro i området. Man har istället hittat ett nytt sätt att skriva om nyheten på, man har lagt fokus på en ung kille som berättar hur han sett ungdomarna växa upp till vad de är idag, och hans tankar kring den oroliga situationen.

Nyhet 2, rubrik: Skolbuss överfallen i Peshawar

Under rubriken följer en kort nyhetsnotis där man får reda på att beväpnade män slog till mot en skolbuss i en stad i Pakistan dagen innan. Minst fyra barn och en chaufför dödades.

Varför har dessa händelser publicerats som nyheter?

Enligt Henk Prakkes nyhetsmodell från år 1969 (Häger, 2009 s.87) kan vi konstatera att nyheterna har värderats enligt modellen.  Nyheten ska vara så nära i tid och rum som det går att komma läsaren. Kulturella skillnader och långt tidsmässigt avstånd påverkar nyhetsvärderingen. I detta fall har det resulterat i att nyhetsnotisen om Pakistan värderas annorlunda än oron i Backa, även om händelsen i Pakistan både är allvarligare och inkluderar dödsfall.

Varför har nyheterna fått en så olik värdering?

 Det finns två sätt att välja ut en nyhet (Johansson, 2008 s.7). Antingen genom att utgå från vad publiken vill ha, eller att utgå från vad de bör veta och ta del av. I detta fall visas det tydligt, oron i Backa är ingen nyhet, men är så nära i tid och plats att läsaren vill veta mer. Den överfallna skolbussen som resulterade i fem döda har fått plats i tidningen genom en nyhetsnotis. Läsaren vet redan att Pakistan är ett oroligt land, och pågående oroligheter och krig slutar efter ett tag vara en nyhet, och lockar därför inte läsaren (Häger, 2009 s.83). Om man däremot skulle valt ut nyheten genom alternativ två, alltså vad publiken bör veta, hade det nog sett annorlunda ut.

   En annan anledning till att nyheterna värderades olika beror på psykologiska orsaker. Enligt Trine Østlyngen och Turid Øvrebø (Häger, 2009 s.85) finns så kallade reptilnyheter. Det är en tolkning som är kopplat till vårt mänskliga alarmsystem som säger att om händer det något långt bort kan vi vara lugna. Det händer inte oss, det händer dem. Trine och Turid hävdar att det är nyheter som händelsen i Pakistan som läsaren vill ha.

Den amerikanske journalisten Walter Lippman (Häger, 2009 s. 110) jobbade vidare på begreppet att en nyhet är ”något som intresserar många i samhället och som tidigare inte varit känt”. Han noterade att man lyfter fram sådant som kan vinna respons hos publiken, och som kan väcka känslor och möjlighet till identifikation. Även här ser vi varför nyheterna värderades olika, även om de dödade i Pakistan kanske borde väcka fler känslor än oroligheter i Backa. Göteborgs-Postens läsare kan identifiera sig mer med oron i Backa än med dödsfallen i Pakistan.

Nyhet från utlandet

Johan Galtung och Marie Holmboe Ruge gjorde 1965 en värdering kring nyheter från utlandet ( Häger, 2009 s.110-112). De menar att nyheten påverkas av olika faktorer, så som hur länge nyheten utspelade sig, tröskelvärdet och hur kulturellt nära den är publiken. Oförutsedda händelser har större nyhetsvärde, och det är här vi kan förstå varför inte de dödade i Pakistan värderades högre i tidningen. Vi är inte överraskade eller känner något större samband mellan händelsen och våra liv i Sverige.

Alltså, vi kan läsa om oroligheterna i Backa eftersom det är något som är nära läsaren, som publiken kan identifiera sig med och i värsta fall bli en del av. Händelsen i Pakistan har inte fått lika mycket utrymme, men är en så kallad reptilnyhet. Det är en nyhet som innefattar dödsfall, vilket har gjort att den är värd att publicera, men den är också långt bort från oss både geografiskt och kulturellt, vilket gjort att den fått mindre utrymme i tidningen.

En kombination av dessa teorier och värderingar kring nyheter visar oss varför nyheterna om oroligheterna i Backa och händelsen i Pakistan publicerades.