Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Reportaget Häxornas försvarare av Jan Guillou berättar om jakten på häxor. Under 1600-talet uppstod ett rykte om att en ung flicka kunde gå på vatten, och att hon även hade förbund med Djävulen. Detta startade en stor hysteri kring vem och vilka som brukade åka till Blåkulla. Det endas som krävdes var vilda fantasier från barn angående vilka som var häxor. Detta resulterade i en omfattande häxjakt och mängder av kvinnor dömdes till döden. Guillou tar även upp dagens incest och sexuella övergrepp, som i vissa fall grundats på lika mycket fakta som häxjakten.
   Guillou berättar både på historievis och fakta. Reportaget har mängder av källor. Att vara kritisk till alla dessa källor är svårt, då de är väldigt omfattande. I övrigt är språket både berättande och ren fakta som kunde varit taget ur historieboken i skolan. Detta gör att det är svårt att bestämma hurvida boken går över gränsen mot fiktion eller inte.

Det är svårt att säga var gränsen går mellan journalistik och fiktion. Det är upp till journalisten att sätta gränsen för hur mycket som får vara påhittat. Däremot så måste det gå en gräns mellan journalistiskt reportage och en litterär text. Denna gräns är svår att sätta. Jag anser att en del av journalistens uppgifter är att hålla sig till sanningen för att bevara pålitligheten i yrket. Sanningen ska fram och om denna späds på för mycket förstör det mer än vad det gynnar – om det upptäcks vill säga.

Är reportaget skrivet av en journalist tror jag att läsaren förväntar sig att historien ska vara sann. Är det en roman vi läser vet vi att det inte behöver vara sant. Ett reportage bör därför inte kallas detta om det inte finns en stor sanning i det vi läser. Vi kanske inte kan utgå från att Jan Guillous Häxornas försvarare är hundraprocentigt sann. Jag tror inte att dessa 350 sidor kan vara ren fakta. Källorna är väldigt omfattande, och att förmedla iakttagelser och rykten från 1600-talet helt felfritt känns orimligt. Men hur skulle boken tolkas om Guillou började reportaget med att berätta att inte allt är sanning? Får det ens räknas som ett reportage då? Jag tror att människor fascineras på ett helt annat sätt när vi tror att det vi läser är sanning. Men när fiktionen tar över bör texten inte kallas reportage.

Självklart får man skriva utifrån ett underlag, men bör också vara öppen med detta. Boken Gömda av Liza Marklund marknadsfördes som en sann historia men visade sig senare vara falsk. Detta leder till sämre tilltro för journalister.

Jag skulle säga att Guillous bok är litterär journalistik, inte journalistisk litteratur. I Guillous fall tycker jag att litteraturen har kommit före det journalistiska. Visst skriver han det delvis journalistiskt, men frågan är om det inte hade blivit bättre om han kallade boken för roman och var fri att skriva mer litterärt och målande. Då skulle han även bli fri från frågor och misstankar kring hans texters trovärdighet.

Det är inte samma krav i tidningen som när en journalist skriver ett reportage i bokform. Ingen tidning hade velat att journalisten skrev ett reportage till största delen påhittat. Kanske för att det vi läser i tidningen förväntas vara helt sant. Läser du en bok vet du att den kan vara påhittad. Men borde inte ett tidningsreportage och ett reportage i bokform gå under samma värderingar och regler?